Kanske för att man så enkelt kan leva sig in i vissa förutsättningar, att genom någon annans ord känna steg genom en korridor, en lukt ur ett minne, en hand på en axel, ord man inte velat höra.
Inget hjärtebarns hjärta är det andra likt, ingen historia är densamma och ändå finns det nog en samhörighet i att känna igen sig i någon annans berättelse, att dela berättelsen om ett trasigt hjärta.
Imorgon kommer ni att få ta del av berättelsen om Deniz från Stockholm som för 2,5 år sedan föddes med truncus och ASD. Historien om en liten pojke där allt inte blev som det borde, men ändå så slår fortfarande ett litet hjärta här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar