Från hjärta till Hjärta – från Norr till

Visste du att det i Sverige föds ca 1000 barn varje år med hjärtfel. Det är 3 barn om dagen! Hjärtfel är den vanligaste defekten jämfört med andra medfödda sjukdomar, 1 barn av 100 föds med hjärtfel och det ser likadant ut vart du än bor i världen.

Februari har utsetts till Alla barnhjärtans månad för att uppmärksamma alla dessa "hjärtebarn". I denna blogg kommer ni under februari månad att få följa med på en resa genom Sverige, från hjärta till hjärta och träffa några hjärtebarn, som vill dela sin historia.

Välkomna till bloggen Från hjärta till Hjärta – från Norr till Söder!

lördag 20 februari 2016

HANNES FRÅN KUNGÄLV


  • Jag heter Hannes och är 3 år gammal
  • Jag föddes med raketfart på NÄL 19/11 2012
  • Min familj består av min storebror Leon 7,5 år, mamma Anna och pappa Anders
  • Jag bor i Ytterby utanför Kungälv 
  • Detta är vad jag gillar bäst - leka med vänner, reta min brorsa, leka med mina leksaker.
  • Jag vill bli en superhjälte när jag blir stor! Jag tycker redan att jag är en. 
  • Min favoritfärg är alla färger. 
  • Jag gillar att säga vad alla färger heter på engelska just nu. 
  • Min favoritbok - Alfons Åberg 
  • Favoritprogram på tv - Turtles, Zack och alla fräcka saker som Leon gillar. 
  • Favoritmat - Kyckling i alla dess former 
  • Gillar att dansa till - "Gummibjörn" 
  • Mitt favoritdjur är min katt Tova 
  • Mitt hjärtfel - aortacoarctation (förträngning på aorta) vsd (hål mellan kamrarna) asd (hål mellan förmaken)

När Hannes kom ut såg han helt frisk ut och betedde sig som alla andra nyfödda spädbarn. Han sov mycket och kämpade med att lära sig att amma. Vi märkte att han var något tröttare än andra nyfödda och tröttnade även snabbare när han åt. Hans hy hade en vacker färg men var något åt det torrare hållet. Men vem tänker på sådant? Alla är ju olika efter de kommit ut.

Anledningen att vi valde att föda på NÄL var att de är så frikostiga med sin förlossningsvård och BB-tid. Det kändes så skönt att få vara på ett sjukhus där de inte kastade ut en direkt efter förlossningen i princip bara för att allt till synes hade gått bra. Dagen efter Hannes kommit ut, tisdagen den 20 november, kände vi att det ändå kändes helt okej att åka hem. Vi längtade efter att få visa storebror Leon och hela världen det vackraste vi gjort. Så vi bokade vad de kallade en tidig hemgång. Alla tester förbereddes och togs på honom men vid läkarkontrollen fick vi gå snopna därifrån, Hannes hade blåsljud på hjärtat. Läkaren sa att det var väldigt vanligt första dygnen så vi skulle inte oroa oss, men hem fick vi inte åka oavsett om de gjorde så i Göteborg. På NÄL sa de att de tog hellre det säkra före det osäkra, så vi fick stanna ett dygn till på BB.

På kvällen kom Leon och hälsade på oss. Mormor och Janne fick vänta utanför för vi fick inte ta med oss Hannes ut och enbart syskon fick komma in. Leon var väldigt avvaktande och tyckte brorsan var fin men han tillbringade hellre tid med Anders och spelade spel än att ha lillebror i knät!

Så kom onsdagen och vi laddade återigen för hemgång. Testerna gjordes om en gång till men vid blåsljudskontrollen sa läkaren:
"Jag hör ett tydligt blåsljud. Egentligen gör vi inte ultraljud idag på den tredje dagen men jag beställer ett ändå så är vi på den säkra sidan. Ni kan gå tillbaks till ert rum så hämtar vi er när det är dags."
Oron började stegra sig inom mig men Anders lugnade och försökte övertyga om att det inte skulle visa något.

En och en halv timma senare kom de och hämtade oss och berättade vart vi skulle gå för undersökningen. Läkaren som skulle göra ultraljudet berättade att det skulle ta ca trettio minuter och att hon aldrig pratade under tiden utan vi skulle få besked efteråt. När klockan passerade över de "utlovade" trettio minutrarna började vi båda bli oroliga. Tillslut, efter femtio minuter, var läkaren färdig och tittade på oss med allvarlig min:
"Jag har hittat flera hjärtfel på er pojk. Jag kan inte säga exakt vad det är men jag måste konsultera med barnläkaren först så ska vi ta ett beslut."

Ungefär där rasade vår värld samman. FLERA hjärtfel. Ordet hjärtfel föknippas lätt med död och det var så det kändes. Vår älskade pojk skulle tas ifrån oss.
Vi gick, vad som kändes som den längsta väg vi någonsin gått, tillbaks till BB. Tårarna sprutade på oss båda och jag bar på Hannes krampaktigt i min famn. Älskade älskade barn...

Väl inne på rummet skulle jag bara gå och kissa och när jag kom ut från toaletten någon minut senare stod barnläkaren i vårt rum och vår älskade pojk hade tagits från Anders till neonatal.
Läkaren som vi tyckte vart så typisk läkare dagen innan när han gjorde blåsljudskontrollen visade helt plötsligt en mänsklig sida och berättade sakligt men bra för oss vad som höll på att hända:
"Vi har tagit er lille pojk till Neonatal nu där de ger honom mediciner för att han skall kunna syresätta sig och hålla en gång, ductus, öppen i hjärtat. Han har flera hjärtfel och vi kan inte åtgärda felen här utan han kommer nu föras med ambulans till Östra sjukhuset där de får bestämma när han ska opereras. Där finns de allra bästa specialisterna för just hjärtfel på små bebisar. Ni kommer få en taxi en stund efteråt så ni kommer dit, vi löser allt åt er. Packa ihop era saker så ska ni få komma och träffa honom på Neonatal innan han åker. Ni behöver inte bli rädda men jag vill ändå förvarna er för att han har många olika sladdar och slangar med olika mediciner inkopplade för att han ska må bra..."

Vi grät som barn. Högt och hjärtskärande. Det kändes som någon drog mattan under våra fötter och hela världen rasade. Vi skakade och kunde knappt andas. Vår lille pojk... hjärtsjuk. Skulle han överleva? Om han gör det, kommer han få bestående skador?
BB-personalen kom in och tog hand om oss. Det fanns inte mycket att säga som tröst men de hjälpte att få ihop våra saker och ta oss till neonatal.
När vi gick innanför dörrarna möttes vi av ett team av människor på ca tio personer som vi hör säga:
"Nu kommer föräldrarna...!"
Hela världen stannade upp, "Nu kommer föräldrarna?" Va?
Allt handlade helt plötsligt om oss, vi som precis gick där i BB-lunket med vår lilla vackra bebis. Det kändes inte på riktigt, det var mer som en dålig film.

De kom och höll om oss och tog fram två stolar och satte bredvid Hannes så vi inte skulle svimma. Där låg han, med elektroder och nålar överallt. Samtidigt så var han fruktansvärt vacker och såg så fridfull ut. Ett lugn lyste om honom som han aldrig tidigare visat. Nu mådde han bra... den lille kämpen. Nu kunde han slappna av i hela sin lilla kropp.
Istället var det vi som grät och kämpade för att andas. Tårarna ville aldrig ta slut. Det var den absolut värsta stunden i hela vårt liv...

Ambulanspersonalen kom och flera läkare och sjuksköterskor förberedde sig för att åka med i transporten. De la över Hannes i en kuvös och vi fick stoppa in våra händer för att känna på honom samtidigt som de bad oss att säga hejdå innan de åkte.
Säga hejdå..... Hejdå till vårt älskade barn. Det finns inte ord på hur det kändes att låta honom åka iväg med en ambulans och inte veta någonting om vad som skulle hända eller hur det skulle gå. Ett hejdå kändes så definitivt.
En läkare försökte lugna oss men hon förmådde sig inte att ljuga så hon kunde inte säga att allt skulle bli bra. Det mest tröstande hon hade att erbjuda var att på Östra så fanns de absolut bästa hjärtläkarna och de brukade kunna fixa det mesta...

Vi gick tillbaka tomhänta till BB igen. Alla tittade på oss när vi gick där och grät högt. Hela världen snurrade och det kändes inte som om benen skulle bära. Vi fick ihop våra saker och gick ner för att invänta den utlovade taxin som skulle ta oss till vår lille pojk igen.
Taxin kom, ut klev en chaufför utan någon som helst förståelse. Vi stod där som två frånvarande ufon och grät och han erbjöd sig inte ens hjälp med att få in väskorna i bilen. En sån sak kan tyckas vara en småsak i sammanhanget men där och då var världen så konstig att vi inte ens förstod hur man skulle lyfta en väska. Vi fick tillslut åkt iväg, klockan var strax efter halv fem på eftermiddagen och rusningstrafiken var i full gång.

Chauffören körde som en, ursäkta språket, jävla idiot. 160 km/h på motorvägen, smsade och ringde samtidigt. Han körde sicksack mellan långtradarna och låg bokstavligt talat i röven på varenda bil som kom i hans väg. Jag bad honom att sakta ner men han lyssnade inte. Hannes var ju redan framme. Det hade väl inte blivit bättre om han blivit föräldralös på kuppen också!
Vi lyckades ändå att komma fram hela och rena till Drottning Silvias barnsjukhus. Allt vi hade var ett kuvert med mina MVC-journaler i, uppmärkta med "Avdelning 323". Chauffören som skulle följa oss till avdelningen släppte oss bara utanför och vi gick in på sjukhuset och sökte upp avdelningen vi troligen skulle till utan att veta vad vi skulle förvänta oss.
Visst har man ju förstått att det måste finnas någon typ av hjärtsjukvård till barn, men hur det såg ut hade vi ingen aning om. Skulle vi komma till något väntrum eller hur fungerade det?

När vi kom innanför dörrarna med den stora skylten "Hjärtsjukvård" möttes vi upp av flera sjuksköterskor. De sa att Hannes låg på ett vakrum och att de gjordes ytterligare ett ultraljud på honom.

Vakrum? Vad var det? Allt bara snurrade. Vi grät och grät, tårarna tycktes aldrig ta slut trots fem timmar av konstant gråt.
Vi såg honom där inne, liggandes på en liten liten säng med läkare som stod runt honom och gjorde ett ultraljud. Något som förknippades med något dåligt istället för den spännande känsla vi hade när vi ultraljudet när Hannes låg i magen.


När läkaren var klar med undersökningen mötte hon oss i korridoren och sa:
"Men varför gråter ni? Vet ni inget?"
"Näääe... " fick vi fram mellan snyftningarna.
Så gick hon för att skriva ut en enkel version av ett hjärta och bad oss följa med till ett samtalsrum för att förklara. Hon tittade på oss och log. Först då kände vi den första lilla hopp om att detta kanske skulle bli bra ändå.
"Jo, Hannes han har flera hjärtfel. Han har något som heter Aortakoarktation (klickbara länkar på diagnoserna) Sedan har han något som kallas för Kammarseptumdeffekt VSD, hål mellan kamrarna. Detta är något som han måste åtgärda genom operation, men det är något vi kommer att kunna lösa! Ni har tur, er pojk hann få vård innan han blev dålig så han är i väldigt bra skick nu med sina mediciner!"

Vi frågade direkt om han skulle överleva och om han skulle få några men om han skulle få finnas kvar hos oss.
"Nej, han får inga men! Han kommer att bli helt frisk efter att operationerna är gjorda. Det som skulle ha hänt var att han skulle dött väldigt fort här om ni inte hade fått så bra vård omgående som ni fick. Hade ni vart hemma hade allt kunnat gå väldigt fort så inte ens en ambulans hade hunnit fram. De tog helt klart rätt beslut på NÄL som satte in medicinen Prostivas som gör att Hannes blodomlopp blev samma som i magen. "

Efter detta hoppfulla samtal fick vi gå och äntligen träffa vår lille pojk igen. Då grät vi, men av hopp och glädje. Känslan att få återse det lilla hjärtat som låg där i bara blöja och med alla sladdar och slangar överallt. Han var så vacker och han sov så skönt nu när han fick mediciner så han äntligen fick må bra. Vi kunde inte sluta klappa och pussa på honom. En sjuksköterska frågade om vi ville hålla honom.
"Får vi det?!" undrade vi båda.
Ingenting kändes självklart längre. Att få hålla honom igen kändes som en dröm. De behövde bara hjälpa oss att lägga honom i famnen så ingenting kom i kläm. Monitorerna plingade och pep om vartannat men de försäkrade oss om att det var okej ändå. Känslan av att få hålla Hannes igen.... magisk!
Vi ville bara ta ifrån honom allt ont i hela världen och rädda honom från allt som skulle komma att hända. Men vi visste ju att detta skulle ordna sig någonstans.

Så kom nästa bakslag, i alla fall för oss föräldrar. Eftersom vi bor i Kungälvs kommun, endast tre mil från Östra sjukhuset så fanns ingen möjlighet för oss att bo kvar med Hannes. Oavsett fick vi inte sova med Hannes i vakrummet, men nu var vi också tvungna att åka hem.
Att inte våra hjärtan gick sönder. Lämna vår son IGEN. Det kändes helt otänkbart, det fanns inget värre där och då. Som tur var så var personalen så förstående att de lät oss sova de första två nätterna på två tältsängar i samtalsrummet som läkaren berättat för oss om hjärtfelen.
Vi satt hela kvällen bredvid Hannes och grät av både sorg och lycka. Så mycket känslor och till råga på det så var det den tredje dagen efter förlossningen, känslorna svämmade över i mig ändå.
Till sist förmådde vi oss att gå in till rummet för att få lite sömn. Jag skulle dessutom pumpa ur mjölken på natten som Hannes skulle få i sin sond. Vi kom överens om att det var bättre jag ammade från morgon till kväll, men på natten skulle han få maten i sin sond så han fick vila så mycket som möjligt.

Vi låg i våra tältsängar, tätt ihop och skakade. Höll om varandra, låg ensamma ibland och bara skrek ut sorgen. Det gjorde så ont. Hannes låg bara några rum ifrån oss men det kändes som oceaner.
Det var inte såhär det skulle bli, han skulle få sova med oss. Inte ensam i en öppen kuvös med människor han inte kände. Sådan fruktansvärd känsla att känna att vi var tvungna att "överge" honom där. Han hade ju bästa tänkbara vård med fantastiska människor som verkligen tog hand om honom, men det var ju inte vi. De enda människorna han kände igen.

Anders somnade tillslut av utmattning. Jag kunde inte sova, jag hade en enda lång attack av panikångest.
När det var dags att pumpa ur tog jag pumpen och satt bredvid Hannes. Att mjölken ens kom igång där är helt otroligt. Personalen fick trösta mig, jag satt med pumpen i ena handen och klappade på hannes med andra. Hela jag skakade. Det var svårt att ta in. Vår fina pojk var hjärtsjuk. Det var inte så det skulle bli... Han skulle få vara hemma med oss. Inte på ett sjukhus med massa främmande människor där vi inte ens fick utrymme att sörja ensamma.

Vi är så glada att allt ändå blev som det blev, hur jobbigt det än var. För vi har verkligen gråtit, som ni nog förstått. Vi har fått älta och sörja med alla tänkbara människor och verkligen ta tag i alla känslor i samband med att de kom.

Andra natten sov jag åtminstone någon timma men då var det Anders tur att gå upp och sitta med panikångest bredvid Hannes. Det är konstigt hur det blir i sådana här situationer, när den ena faller står den andre stark och kan stötta och tvärtom. Det var och är otroligt skönt att ha varandra.

Det fanns en otrolig uppslutning på avdelningen och vi erbjöds både psykolog och kurator. Vi började med kuratorn som hjälpte oss med allt pappersarbete till försäkringskassan så vi inte skulle plocka ut några föräldradagar. Vi har istället vård av allvarligt sjukt barn fram till nyår. Det var skönt att den biten åtminstone löste sig. Min gravidförsäkring täcker även upp en bit av inkomstförlusten och lite annat. Så skönt att slippa att tänka på det praktiska i lägen som detta.

Vi fick även besök av underbara familjemedlemmar och vänner. Johanna var så gullig och körde Leon till oss redan någon dag efter vi kommit till Östra. Det var en otrolig lättnad även om han inte kunde stanna så länge. Vi var knappt kapabla att ta hand om oss själva så att hon kom med honom och löste det praktiska kändes fantastiskt.
Våra föräldrar bestämde sig för att köra mat till oss var tredje dag då vi inte hade annat än ett litet kylfack att förvara maten i. Det fanns ingen möjlighet att laga där heller och med tanke på att vi var på sjukhuset från 7-23 varenda dag så gick det åt en del. Att äta ute kändes bara äcklande och jobbigt. Matlådorna var en otrolig befrielse, slippa tänka på den biten. Sen att det inte var särskilt gott att äta är en annan sak, vi tvingade oss att äta bara för att vi visste att det bara skulle bli värre annars.

Första kvällen vi var tvungna att åka hem till Kungälv och lämna Hannes på sjukhuset så infann sig ytterligare en panikångestattack innan vi skulle lämna honom och en i bilen hem. Det var så svårt att förstå hur vi skulle orka med detta i så många dagar till innan vi skulle få ett eget rum, efter operation.
Vår vecka på sjukhuset innan operationen bestod av att vara med på vad allt Hannes behövde. Vi anlände till första amning kl 07 på morgonen och åkte hem runt 23 på kvällen. Konstigt nog skapade vi snabbt en vardag och rutiner för våra dagar. Men att säga att vi var människor, det går inte. Vi var i vårt vakuum, minns inte vem och vilka vi har pratat med. Den hårda fåtöljen bredvid Hannes kuvös blev helt plötsligt bekväm och kändes som vår. Allt plingande och pipande på monitorerna blev ytterligare ett orosmoment, syresättningen sjönk, blodtrycket steg och sjönk, Prostivaset gick inte in ordentligt, hjärtslagen var orytmiska. Ändå var Hannes otroligt stabil och han hade egentligen inga stora dippar. Konstigt nog lyckades vi också sova som stockar när vi väl kom hem också. Vi skapade rutiner för vad vi skulle göra när vi kom hem och allt sköttes systematiskt så vi slapp känna eller tänka. Klockan ringde tre varje natt då det var dags för mig att pumpa. Sen gick vi upp vid sex och tillbaks snabbt till sjukhuset igen.
Det blev inte mycket sömn men det var inget som prioriterades direkt. Allt vi ville var att få se honom igen och höra att natten gått bra.

Så kom måndagen den 26 november. Dagen innan operation. Den välbekanta kräkkänslan och ångesten kom tillbaks igen. Den trygghet vi byggt upp på avdelningen var på väg att försvinna från oss igen. Hannes gjorde två skrubbar med desinfekterande tvål på kvällen och vi åkte som vanligt hem efter sista matning. Vi anlände sju på operationsdagen men fick inte mata honom för att han skulle ha tom mage på operation. Det gick knappt att andas, så nervösa var vi. Klockan blev åtta och Hannes kopplades loss från alla sladdar och två sjuksköterskor följde med oss i hissen upp med Hannes i sin säng till operation.
Han kördes in i ett rum som är nästan som en sluss innan de kommer in i operationssalen. Där sa de åt oss att säga godnatt till honom och vi brast återigen i hysterisk gråt. Tredje gången det kändes som att han togs ifrån oss på mindre än en vecka. Det är inte mänskligt...

Hannes skulle operera sin förträngning på aortan, den som var den mest akuta för hans liv. Hålet mellan kamrarna skulle tas vid ett senare tillfälle.

När vi lugnat oss gjorde vi som vi hade bestämt, tog bilen till  Leons farmor Ylva där Leon fanns och tog en kaffe och pratade en stund. Sedan åkte Leon med oss till Universeum för att ha något roligt att göra under tiden som operationen pågick. Detta var något som Lekterapin på sjukhuset bjöd oss på. Helt fantastiskt vad det finns för de sjuka barnen och syskonen!
Vi gick inne på Universeum och försökte verkligen engagera oss i varenda fisk och orm vi såg för att glädjas med Leon. De hade sagt till oss att operationen skulle ta mellan 5-6 timmar men vi skulle inte bli oroliga om den tog ännu längre tid. Vi stålsatte oss till max och lekte så mycket som vi klarade av med Leon. När klockan blev 11.30 befann vi oss inne i rummet där den stora fisktanken finns. Då ringde telefonen, dolt nummer. Första tanke var att det var mamma eftersom hon alltid ringer från dolt nummer när hon är på jobbet.
"Är det Hannes mamma?" sa en röst i andra sidan luren.
"Ja..." svarade jag nervöst.
"Operationen är klar, den gick fortare än förväntat och det såg ut precis som vi sett på ultraljudet!"
Den lättnaden! Vi tog Leon i famnen och grät av lycka. Leon undrade om vi kunde få komma hem från sjukhuset direkt! Riktigt så var det ju inte men känslan var ungefär densamma. När vi var klara med Universeum åkte vi till Mc Donalds och åt efter Leons önskan. Aldrig har så tråkig mat smakat så gott. En riktigt befriande måltid.
Leon fick sedan åka hem till Ylva igen i väntan på att Rikard och Johanna skulle hämta honom och vi åkte tillbaks mot Östra och vår nya avdelning för ett par dagar, Biva (Barnintensiven).

Det vi hade försökt att förbereda oss för någon dag innan operationen genom att se bilder på ett annat barn som låg med respirator och ännu fler sladdar och mediciner var inte alls så jobbigt att möta som vi trodde det skulle vara. Att återse Hannes var en lika stor lycka trots att han var svullen, nedsövd och den stora respiratorslangen in genom näsan. Han hade ju faktiskt inte alla dessa hjälpmedel för att han var dålig utan för att han skulle bli frisk! En väsentlig skillnad. Nu kunde allt bara gå framåt, sakta med säkert.

Redan ett dygn efter att operationen var klar drog de respiratorn. Sedan tog de bort dränet på sidan eftersom han inte vätskade något nämnvärt.
Personalen på Biva var också underbar men vi hann inte knyta an så som vi gjort med personalen nere på avdelningen så vi satt mest och längtade tillbaka. Vi visste ju också att när vi väl skulle få komma ner till vakrummet igen med Hannes så var ju det ett steg närmre eget rum och få sova med honom igen.

Sedan gick allt så snabbt. Hannes åkte ner till avdelningen redan på torsdagen, två dagar efter operation. Vi låg en natt på vakrummet och redan på fredag förmiddag fick vi beskedet att vi skulle få eget rum samma dag! Vilken lättnad och rädsla i en enda salig blandning.
Detta innebar ju att vi var ett steg närmre hemgång men också att Hannes skulle klara sig utan elektroder och sladdar.

Vid fem på eftermiddagen tog de hans kateter som han fått under operation och helt plötsligt hade vi en portal bebis! Så himla konstig känsla att få ta med honom utanför rummet. Det hade vi inte fått göra sen BB-tiden.

Första dygnet på eget rum sov jag som en kratta. Det var kontroller på Hannes var tredje timma och däremellan skulle han äta. Jag fick sätta klockan för att amma honom då han inte fick äta mer sällan än var fjärde timma.
Anders sov tyvärr hemma då det enbart var tillåtet med en förälder i varje rum. Fråga mig inte varför...

Andra dygnet trappades kontrollerna ner till var sjätte timma då hans värden låg så stabilt att det inte behövdes mer. På söndagen åkte Anders och hämtade Leon för att han äntligen skulle få vara och sova hemma hos oss igen. Så kom de båda och hälsade på oss på sjukhuset och vår väg mot en vanlig familj hade börjat. Vi hade sån tur att Hannes repade sig så snabbt att vi fick permission en natt redan på måndagen och sedan skrevs vi ut dagen efter!

Nu är vi hemma och det känns helt naturligt. Som om vi inte gjort annat. Däremot är vi väldigt trötta mentalt och minsta motgång kan kännas enorm ibland. Men vi får ta dagarna som de kommer och mysa så mycket som möjligt. Leon har haft en otrolig prövning han med, inte bara genom att få ett syskon utan också genom att vi inte kunnat vara närvarande på flera veckor. Sedan när han väl fick komma hit så blev ju hans första tid med oss på ett sjukhus med allt vad det innebär, även om sjukhuset hade fantastiska resurser för syskonen.

Så vi kan uttrycka det att vi fått känna på en otrolig trots den senaste veckan och vi försöker vara så förstående och lugna som möjligt. Ibland är det dock svårt. Vår trötthet kombinerat med en fyraåring som skriker, gapar, är tvärtemot osv. är inte den bästa kombinationen men jag tycker vi löst det bra ändå så Leon fått maximalt med egentid att göra saker som bara stora killar kan göra!



Om du känner att du är händig och tycker om att virka, virka gärna en Hjärtekatt till de hjärtsjuka barnen. Den gjorde oss otrolig glad att någon frivillig människa har virkat den bara för att göra en liten hjärtsjuk pojke lycklig.

Dessutom om ni är på Mc Donalds, tveka inte på att lägga i ett par kronor i Ronald McDonald-huslådan. När man inte sett vart pengarna går kan det vara svårt att tänka sig. Men ni ska veta vilket fantastiskt patienthotell detta är som våra långväga vänner får bo på med hela sina familjer när någon i familjen är sjuk!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar